En svenska bland samer

Jag har lÀst mÄnga snöstormsskildringar. Det hÀr Àr den vackraste:

VÄrens vÀrsta och vildaste snöstorm rasar över öde slÀtter. Det viner och tjuter, det rasslar och piper, det gnyr och jÀmrar, det dÄnar som Äskan, det rasar som laviner, det vrÄlar och kvider - alla jordens skrÀckljud ha samlats för att Äta sig sin stÀmma i vildmarkens jÀttekonsert. Det piskar som tusen vassa nÄlar i ansiktet, vita moln komma yrande och svepa sig om oss, dÀr vi vandra - nÄgra smÄ mÀnniskor och djur i vanmÀktig kamp mot en rasande fiende - virvla, bita trÀnga sig in genom skinnklÀderna som vore det spindelvÀv man bure, ta andan frÄn en, tvinga en att spÀnna varje muskel för att orka ta ut det steg man pÄbörjat, gripa en med kalla hÄrda hÀnder, girigt och obarmhÀrtigt som om misskund ej funnes i vÀrlden. Det rinner vÄt smÀltande snö utefter bröst och rygg, den fryser till is sÄ man gÄr med ett knastrande, kallt pansar omkring sig, och inombords Àr det visst ocksÄ is fast det kÀnns som drucke man flytande eld, nÀr den dödskalla luften rinner genom strupen. Dödskallt Àr allt.

SÄ inleder journalisten Ester Blenda Nordström sin reportagebok frÄn Lappland, KÄtonas Folk (1916). Kanske krÀvs det en sörlÀnning för att klÀ ett ovÀder i sÄdana ord?

Ester Blenda föddes i Stockholm 1891 och vid tjugofyra Ärs Älder har hon redan gjort sig ett namn i tidningskretsar. Under signaturen Bansai har hon skrivit i Stockholms Dagblad, Dagens Nyheter och frÄn 1912 i Svenska Dagbladet.

Reportageboken En piga bland pigor frÄn 1914, dÀr hon wallraffar som piga pÄ en gÄrd utanför Nyköping, sÀljer slut lÄngt snabbare Àn tryckeriet hinner trycka nya upplagor och vinner uppskattning bÄde bland allmÀnhet och journalistkollegor.

Inbjudningarna frÄn stockholmssocieten Àr mÄnga och hon fÄr vÀnner bland konstnÀrer och författare. Bland de nya vÀnnerna finns ocksÄ Hjalmar Lundbohm, gruvdisponenten i Kiruna som gÀrna omger sig med tidens kulturpersonligheter - Albert Engström och prins Eugen Àr Äterkommande gÀster i disponentbostaden.

Ett halvÄr i Lappland

Nordström sjÀlv har svÄrt att trivas i all uppstÄndelse kring sin person i Stockholm och nÀr Lundbohm bjuder Ester Blenda Norström att spendera nÄgra veckor i det fjÀrran Kiruna i november 1914 tar hon chansen att slippa ifrÄn huvudstaden. FrÄn den lapplÀndska resan skriver hon fem reportage för Svenska Dagbladet med rubriker som "I pulka öfver öde snövidder" och "Kring den sprakande riselden i kÄtan". Hon ÄtervÀnder till Stockholm bara för att förbereda sin nÀsta lapplandsresa och ansöker om förordnande som lappkateket, nomadlÀrarinna, bland samerna i JukkasjÀrvi.

Under knappt ett halvÄr lever Ester Blenda Nordström bland samerna, och skriver ett tiotal artiklar och reportageboken KÄtornas Folk. Boken publiceras i Hjalmar Lundbohms skriftserie Lapparna och deras Land och tillÀgnas Àven honom: "Till Hjalmar Lundbohm - Lapparnas tillit och vÀn". Senare översÀtts den till engelska, Tent folk of the far North (1920), och tyska, Das Volk der Zelte (1927).

Hennes berÀttelse i KÄtornas Folk börjar under den mödosamma vandringen frÄn vintervistet nÀra JukkasjÀrvi till sommarvistet vid foten av fjÀllet Rokkomborre i Norge.

Hur lÀnge! Ska vi gÄ till domedags klockor ringa eller vi stupa pÄ flÀcken av trötthet? [...] I Ätta timmar har vi gÄtt nu. Utan hvila och utan rast, likt förtappade sjÀlar som dömts att irra utan ro i de dödas hvita land - framÄt bara!

Hennes vindpinade beskrivning av vÄrvandringen Àr skÀl nog för att lÀsa KÄtornas Folk. Men vildmarksskildringarna Àr för Ester Blenda Nordström frÀmst en fond för nÄgot annat. Det Àr inte ödemarken utan ödemarkens invÄnare hon vill berÀtta om. Starkare Àn snöstormens kyla Àr kÄtornas vÀrme, bland fÀrdkamraterna:

Innan man vet ordet av har man satt i sig en fem sex koppar kaffe, sen kommer maten och kaffe igen, hur mÄnga koppar som helst. EmÀntÀ - hon heter Sanna och har ett ansikte som strÄlar av vÀlvilja och gÀstfrihet - kokar och steker, pratar och skrattar i ett gÄende och tycks inte en minut vara missnöjd eller sur, att mitt i natten ha blivit ryckt ur sin ljuvaste sömn för att vara vÀrdinna Ät oss. Utanför tar blÄsten till, snön börjar yra, genom en reva i kÄtaduken stryker en kall pust över rygget och det kÀnns dubbelt behagligt att krypa nÀrmare elden, som sprakar och vÀrmer med höga flammor. [...] Hon ler sÄ vÀnligt mot mig, och rösten har en klang som hos en mor som ska lugna och trösta.

Ester Blenda Nordström kommer som frÀmling till samerna men lÀrarinnearbetet ger henne en given plats i gemenskapen. Med karaktÀristisk humor och fart beskriver hon sin vardag i samebyn.

En dag drar jag med björntrÄd ut en tand pÄ en gumma, som kommer svullen och jÀmrande, en annan slÄr Ellekare sönder min finaste kaffekopp, en tredje görs ett sjukt spÀdbarn friskt med risinolja, en fjÀrde hugger jag nÀstan av mig en hand, en femte fÄ vi höra, att vargen rivit tvÄ vajor pÄ fjÀllet, en sjÀtte Àter en kringstrykande hund upp en stor renbog för oss, en sjunde fÄ vi en liten svart ulltapp till hundvalp.

Samer som levande mÀnniskor

Med Rikssveriges hela auktoritet förpassar hon den som inte lÀst lÀxan ordentligt till skamvrÄn. Men i konflikten mellan samerna och det bofasta storsamhÀllet rÄder ingen tvekan var Ester Blenda Nordströms solidaritet finns. Om skolbarnas svÄrigheter skriver hon med humor och vÀrme; gentemot lÀroplaner och lÀroböcker blir tonen syrligt ironisk. NÀr hon efter en tiomilavandring över fjÀllet pÄ grund av sin klÀdsel misstas för same och blir utslÀngd frÄn jÀrnvÀgshotellet i Kiruna med förklaringen "lappar fÄr inte ta upp plats för annat folk". Natten spenderar hon istÀllet i en lite fiskekÄta. Svenskarnas avstÄndstagande kontrasterar hon mot gÀstfriheten den samiska kvinna som ger henne logi.

...precis som om det vore den naturligaste sak pÄ jorden, att hon vÀcktes mitt i natten av frÀmlingar och gick upp för att laga mat Ät dem. Och det Àr ocksÄ den allra mest naturliga sak, nÀr det Àr en lapp man kommer till. Det Àr inte tal om vad för sorts ras du har, vad för sorts folk du hör till - ingen frÄgar dig, ingen kan kanske ditt sprÄk ens.

Ester Blenda Nordström rÀds inte att sjÀlv agera i det hon skildrar och hennes text prÀglas av en stark kÀnsla av samhörighet med samerna. I hennes berÀttelse Àr det om nÄgon hon som Àr frÀmling - inte samerna. Att skriva om samer som levande mÀnniskor, inte bara lustiga figurer eller etnologiska studieobjekt Àr Ester Blenda Nordström nÀrapÄ ensam om i sin samtid. Med samma blandning av grova penseldrag och fina detaljer som i inledningens snöstorm tecknar hon den gamla Elle.

Hon Àr ÄttiotvÄ Är och gift med Nikke. Hon Àr liten och skrumpen och brun med ett ansikte som smutsigt pergament och hÀnder som likna smÄ fÄgelklor. Men i det vissna ansiktet lysa ögonen unga med en skrattande glans och mössans rand gÄr brokig och glad över den fÄrade pannan. [...] Hon har lett sin raid under natten, hon som de unga, och nÀr jag ser hennes lilla raka gumgestalt, hennes smÄ dockfötter och de smala benen kan jag inte ÄterhÄlla en frÄga:

- Du Àr vÀl trött nu, Elle?

- Trött! Hon ser pÄ mig med klara ögon, som blinka mot snöyran, snyter sig kraftigt i sin lilla fÄgelklohand och tittar igen. SÄ skrattar hon med sin tandlösa mun och ser sÄ lustigt barnslig ut i detsamma - och sÄ sÀger hon föraktfullt: SÄ gammal Àr jag vÀl inte!

Lapp ska vara lapp

I september Àr skolan slut för Äret och Ester Blenda Nordström lÀmnar skolkÄta för Stockholm. Hennes Àventyrslusta ska föra henne i helt andra vÀderstrÀck. Som tredjeklasspassagerare till New York och tar sig liftande fram genom USA. Av den resan blir boken Amerikanskt : som emigrant till Amerika frÄn 1923. Fem Är i slutet av tjugotalet bor hon i Kamtjatka med sin man, forkningsresanden René Malaise, och skriver dÀrifrÄn reportageboken Byn i vulkanens skugga. Hon skriver ocksÄ flera flickböcker, bland annat den delvis sjÀlvbiografiska En rackarunge.

Till Lappland ÄtervÀnde hon för nÄgra fjÀllvandringar av mer privat natur och hon fortsÀtter skriva om samefrÄgan. Tillbaka i Stockholm fÄr den snÀlla lÀrarinnan en strÀngare röst. Ester Blenda Nordström ingick i en krets, med bland andra Hjalmar Lundbohm, professor K.B. Wiklund och Emelie Demant-Hatt, som verkade för samernas rÀttighet att behÄlla sin kultur och levnadssÀtt. Att koloniseringen av Norrland hotade den samiska kulturen var uppenbart. Lika farlig i deras ögon var att samerna av egen fri vilja slog sig ner som bofasta. RÀtten till sin kultur blir ocksÄ en skyldighet. Detta kulturkonservativa förhÄllningssÀtt sammanfattades kÀrnfullt av nomadskoleinspektören Vitalis Karnell uttryck, lapp skall vara lapp. Honom intervjuar Ester Blenda Nordström, minst sagt okritiskt, i Svenska Dagbladet. Hans planer för nomadskolan Àr stora. Det Àr inte bara lÀroplaner och lÀseböcker som mÄste anpassas till samiska förhÄllanden.

Man mÄste gÄ Ànda ner till pudelns kÀrna, och det Àr i detta fall att gÄ lapparnas eget förestÀllningslif sÄ nÀra som möjligt för att fÄ det omgestaltat och lagt i en rÀttare och sundare riktning. Som det nu Àr visa lapparna en tendens att vilja dra sig ifrÄn nomadlifvet, att mer och mer önska slÄ sig ner som bofasta. Och det Àr ju döden i grytan för dem, fastÀn de inte sjÀlva förstÄ det.

NÀr Ester Blenda Nordströms frÄgar insepektören om inte samerna i JÀmtland "Àro sÄ pass försoffade redan att det vÀl knappt kan vara möjligt att fÄ dem Äter till kÄtalif och nomadisering" hÄller Karnell med - samerna har "hunnit bra lÄngt utför Ät civilisationens hÄll". Karnells svar pÄ hotet frÄn civilisationen var segregation och han drev igenom reformen att nomadskolans undervisning skulle bedrivas i kÄtor, skild frÄn landets övriga skolvÀsendet och över huvud taget med det svenska samhÀllet i stort.

Jag tÀnker de hinna pÄ sina skolÄr lÀra sig Àlska kÄtalifvet och fördra det framför de instÀngda trÀhusen

Bland samerna sjÀlv var kÄtalivet kanske Àlskat, men inte de dÄligt byggda, kalla och dragiga skolkÄtorna. Skarp kritik riktades mot skolans segregerande funktion. Idag Àr Karnells och Nordströms syn pÄ utbildning för samer, tack och lov, historia men den vÀrme och uppskattning Ester Blenda Nordström kÀnde för sina elever och vÀnner i Lappland Àr uppenbar Àven för dagens lÀsare.

Ester Blenda Nordströms litterÀra produktion fÄr ett hastigt slut med en hjÀrnblödning vid fyrtiofem Ärs Älder. Sina sista Är tillbringar hon hos sin bror pÄ en gÄrd i Södermanland. Femtiosju Är gammal dör hon 1948.

---

Ester Blenda Nordströms reportagebok KÄtornas Folk gavs ut pÄ Wahlström & Widstrand 1916.

För den som vill fördjupa sig i Ester Blenda Nordströms liv och journalistiska gÀrning finns Margareta StÄls avhandling Signaturen Bansai : Ester Blenda Nordström : pennskaft och reporter i det tidiga 1900-talet (Institutionen för journalistik och masskommunikation, Göteborgs Universitet 2002).

LÀs Àven den första delen i Albin Holmgrens följetong om svenska fjÀllskildrare: Hugo Nicolaus Pallin och viljan till rörelse.