Knud Rasmussen - en flanlör på skidor
Har man som jag genomlevt några regngrå göteborgsvintrar förstår man vad Knud Rasmussen talar om:
Den som icke älskar vintern, har aldrig upplefat den.
Den som känner vintern vet, att det är en årstid, då man glömmer alla andra; och den som verkligen upplefvat den, kan aldrig glömma den. Han kommer att känna den som besläktad med det starka i hans eget väsen; och kommer han söderut, där man intet vet om vintern, så skall han en vacker dag trots alla hinder och rusa mot norden; och han rastar icke förrän han hunnit upp till norrskenet och fjällen, snön och den starka kölden.
Och har man som jag sedan vänt norrut igen nickar man igenkännande när han fortsätter
Kanske lämnar han efter sig en skara vänner, som står och skrattar åt galningen; i så fall äro de alla människor, som icke veta hvad de skratta åt.
Knud Rasmussen är berömd för sina grönlandsexpeditioner. Men sina första trevande steg som upptäcktsresande tog han i norra Sverige. I en liten märklig bok, med den enkla titeln 'Lappland', berättar han om några vinterveckor i svenska lappmarken.
När Knud Rasmussen kom till Gällivare 1901 var det hans första möte med Lappland. Snö och kyla, däremot, var inte något nytt. Långt längre norrut var han född, i Ilulissat på Grönland. Han skröt gärna med sitt grönländska påbrå. "I am only an old eskimo" lär han ha inlett ett tal för det amerikanska geografiska sällskapet. Men ska sanningen fram inskränkte sig hans grönländska blod till mormodern, i övrigt bestod släkten av danska sjömän och kolonialadministratörer. Tidigt lärde sig prästsonen köra hundspann. Andäktigt lyssnade han på de gamla grönländska sägnerna när, som han senare sa, "en gammal man eller kvinna öppnade porten till traditionernas barocka fantasivärld". Barndomen där på Grönland var lycklig, åtminstone om man får tro honom själv. Men säg den lycka som varar. En gedigen utbildning ville föräldrarna ge sin son och sände honom vid tolv års ålder till Danmark.
Något läshuvud var han aldrig. Efter en fri barndom fylld ändlös is och äventyr blir skolan naturligtvis ett fängelse. Så småningom lyckas han trots allt avlägga studentexamen. Den följs av några brokiga bohèmeår i Köpenhamn. Högre studier i språkvetenskap ger han snart upp. En tid vill han stå på scen och tar lektioner för Emil Poulsen, en av tidens stora teaternamn. Ibland lyckas han försörja sig som journalist. Det ger inte mycket pengar, men väl kontakter och möjligheter. Med sitt korpsvarta hår, grönländska påbrå och stora drömmar blir han en lika udda som välkommen gäst på fester och baler.
Men rastlösheten är stor och Danmark är litet. När han får en inbjudan från svenska SJ att företa en reportageresa till Lappland är han inte sen att tacka ja.
Den 10 mars 1901 lämnar han Köpenhamn för Lappland. Tre dagar senare är han framme i ändstationens Gällivare:
Det starka, hvita ljuset sved i ögonen på mig. Frosten bet mig i näsan, så den blef hvit, och en hvinande snöyra, som stötvis dolde omgifningarna, kom mig att kippa efter andan. [...] alla människor jag mötte voro klädda i underliga dräkter, som verkade så nytt och främmande".
I Gällivare blir han inte långvarig. I en handelsbod får han höra att en same som talar lite svenska, Ole Jonsson Swonni, nyss gett sig iväg mot skogarna kring Vitangi. Det låter i Rasmussens öron som en bra vägvisare.
Han klär sig i en kort rysk päls, ett par ludna lappstöflar och en skinnmössa. I ryggsäcken har han packat sådant som en ensam äventyrare kan behöva i ett främmande land: "litet yllekläder, choklad, fikon, finsk tobak, korta snuggor, kulörta halsdukar och diverse läckerheter, afsedda för blivande vänner och väninnor". Och så skidar han sig iväg för att hinna ikapp Swonni. Efter några vindpinade resdagar och nätter i lappmarkskrogar hinner han upp honom. Det är med starka färger han målar Swonnis porträtt:
Ole Jonsson Swonni var en halft hundraårig, liten och bredaxlad med ett för en lapp ovanligt skarpt mejslat ansikte, som var till hälften doldt af hår och skägg. Vacker var han icke. Framhåret hängde ned som gardiner på ömse sidor om näsan, nästan ända ned till munnen; han var enögd, kindena voro infallna och magra och pannan lade sig i rynkor och djupa veck. Men det var något så godmodigt och kamratlikt i hans sätt att behandla mig, att jag snart fattade tycke för honom.
Ungefär likadant beskriver Rasmussen alla människorna han möter i norr - samer, norrmän, finnar och senare inuiter. Det är inte ras eller nationalitet som präglar människorna utan ett kargt klimat. Precis som Ossian Elgström tycks han vilja säga: "De är smutsiga och primitiva - och det är jag också". Trots, eller på grund av, sin osnygghet och smutsighet vinner de författarens sympati och gillande.
"Du är ju en fin herre från en stor stad", sade [Swonni], och mätte mig pröfvande med blicken, "inte kan du följa med mig. Se här den mat vi förtära", tillade han leende och visade mig ett stycke lufttorkadt, mögligt renkött, som var hårdt som en sten.
Den prövningen klarar Rasmussen och hur det nu kommer sig låter Swonni honom slå följe. Under några veckor lever han, som han själv säger, ett "kringströfande lif bland lapparna". Dikt blandas med verklighet - myt med historia - i Rasmussens berättelse. Som en flanör på skidor berättar han om konfirmationsundervisning i Vittangi, där barnen "läsa högt i öronen på hvarandra, en i bibliska historien, en annan i sin katekes, så att i hela rummet råder ett sjungande virrvarr, där de tio budorden, patriarkerna surra om hvarandra"; om nätter i små ödemarkskrogar med "unken instängd luft, rök som slog in, sur skinnlukt, svenskens brännvinsdoft och - lappsvetten!" och hur en same blir nära på blir ihjälstångad av en vild rentjur "men sådant händer alla dagar, och däruppe tar man det icke särdeles högtidligt".
Sitt kultiverade liv bland Köpenhamns baler saknar Rasmussen inte i vinterkylan
Det var [...] utan all högtidlighet, som jag skakade af mig den dyrköpta kulturen, och det var med ett leende jag kraflade mig ifrån de gamla vanorna. [...] Frigjord hälsade jag skogen och den tysta vildmarken, lycklig att jag kunde spänna skidor på fötterna och löpa ifrån ankgårdssnattret därhemma.
För sina landsmän hemma i den varma södern finns inte mer än förakt och han skräder inte orden då han talar om landsmännens "fängelselif":
De påminde mig om erimitkräftan i hafvet. Det första och kortaste stadiet af sitt lif lefver den fritt, som ute på äfventyr i det stora, djupa havet. Men sedan den nått en viss grad i sin utveckling, öfverväldigas den af förnuft, fäller bittra tårar öfver sin vilda ungdom och ger sig helt plötsligt till att bygga hus och sätta bo. Och den gräfver sig djupt ned i sanden och framlefver där ett dådlöst fängelselif, tills den dag kommer, då den dör af ålderdom och samvetsagg.
Men de därhemma kunna icke ens liknas vid erimitkräftan, ty hur många ha väl haft en ungdom, värd att gräma sig över! - - -
I vinternatten ställer han Norrlands nomader mot söderns ermitkräftor
Norrskenet bleknade. Det växte och det aftog, flög genom rymden likt en strålande färgsymfoni i flyktiga variationer. Och när det bredde ut sig öfver skogshorisonten och lapparnas tält, var det som om det velat öfverväldiga mig, främlingen, den civiliserade människan, med en flammande apoteos öfver nomadfolkets fria naturliv.
Med våren, när solen redan "börjat bränna svarta hål i det hvita landskapet", blir det tid för Rasmussen att återvända till Danmark. Han lämnar Swonni och skidar mot civilisationens Gällivare. En hissnande skidfärd ner för fjällsluttningarna leder till staden som redan på avstånd gör sig påmind.
Långt bort ifrån kommande hörde jag en stark åska; den dånade genom fjällen, och eko skrek genom de tysta skogarna. Det var människan och dynamiten, som togo vildmarken i besittning.
Rasmussen skriver utan transportsträckor och snart har vildmark definitivt bytts mot civilisation.
En strålande länga af moderna administrationsbyggnader, uppåt bergsluttningarna direktörs- och ingeniörsbostäder, stoltserande som små jaktslott framför stationshuset med malm lastade godsvagnar, ett virrvarr av smalspåriga banor, rustchbanor och trådbanor, dresiner uppepå och inuti berget, ett elektricitetsverk med hväsande jättemaskiner, elektriska lastvagnar, och båg- och glödlampor som strålande glorior kring berg och by.
Järnvägen som fört Rasmussen till Lappland för också med sig möjligheten att exploatera dess naturtillgångar. Gamla renbetesmarker har blivit till gruvor, flyttvägar har spärrats. Och Rasmussen ser att samernas förutsättningar förändras fort.
Det är krig nu i Lappland, och de krigsförande är två kulturer. Och det nya måste segra, ty det bär framtiden med sig.
Men hvarje seger går öfver lik. Lapparna få det trångt i sitt eget land, och de vika med döddömdas tysta resignation för de nya människor, som stormar fram med järmbanor och dynamit.
Och de skola dö lika stilla och obemärkta som de alltid lefvat däruppe...
I ungdomsverket Lappland är hans längtan norrut, intresse för nomader och kärlek till kyla och uppenbara och de ska följa Rasmussen livet ut. Han lämnar Lappland med ropet
Nomader! Ja, Nomader! Men inte bara i lappmarken, nej över hela världen!
Lapplandsresan blev för den unge dansken en förberedelse för större äventyr. Snart efter hemkomsten till Damnark ansluter han sig till den illa planerade "danska litterära expeditionen till Grönland" under ledning av Mylius-Erichsen och den följs för Rasmussen av en rad expeditioner till polarområdena.
Knud Rasmussen dog i Köpenhamn vintern 1933 av köttförgiftning och en lunginflammation han ådragit sig på sin åttonde grönlandsexpedition. Hans död gick inte lika obemärkt förbi som den han spått samerna, trettiotre år tidigare. Den danska staten bekostade hans begravning på västra kyrkogården i Köpenhamn. Hela Danmark sörjde sin stora äventyrare.
Knud Rasmussens resa berättar han om i boken "Lappland", utgiven 1907. Citatet i texten är hämtade från den svenska utgåvan från 1908 på Hugo Gebergs Förlag i Stockholm.
Den danska utgåvan finns delvis tillgänglig via Google Books.
Kaj Birker-Smith tecknat ett porträtt av sin vän i Knud Rasmussen i Serien Stora män och kvinnor.
Knud Rasmussens dagböcker från Lapplandsresan har digitaliserats av Det Kongelige Bibliotek och kan är tillgängliga online.
Illustrationer ur originalupplagan av Lappland (1907).