Hugo Nicolaus Pallin och viljan till rörelse

Hugo Nicolaus Pallins liv var fyllt av kontraster. Han föddes som son till en grosshandlare, i Gävle 1880, näst yngst i en brödraskara om fyra. Efter studentexamen med toppbetyg 1897 börjar en både brokig och lysande karriär. Han praktiserar på Wiklunds verkstäder i Stockholm, tillverkar delar av Andréeexpeditionens utrustning och träffar äventyraren som själv övervakar arbetet. Långt senare ska han skriva en bok, Andrégåtan, om den misslyckade expeditionen. Pallin lämnar verkstaden och går till sjöss bara för att återvända till Stockholm några år senare och utbilda sig till fortifikationsingenjör och gör en snabb militär karriär - 1908 är han löjtnant och vid sin sextioårsdag är han överstelöjtnant. Hans begåvning räcker även utanför det militära - 1909 arbetar han för Paris Metro samtidigt som han studerar franska vid Sorbonne.

Som ingenjör skriver Pallin oräkneliga utredningar, artiklar och böcker. Ett urval av titlarna vittnar om såväl bredd som djup: "Handledning i vägbyggnad" (1915), "De svenska landsvägarna och lastautomobilerna" (1923), "Trafikens världsherravälde" (1932), "Anatema över storstaden" (1943), "Tryckprov på grus" (1945), "Ett autostradanät av högsta klass för Sverige" (1946).

Gävlesonen blir en drivande kraft i bildandet av ett statligt trafikforskningsinstitut och under många år innehar han en professur i trafikteknik vid Tekniska universitetet i Istanbul (!).

Men den kultiverade ingenjören är bara ena sidan av myntet Pallin. Minst lika engagerad och produktiv är han som "fjällkarl" i Lapplandsfjällen.

Fjällen möter han första gången julen 1900 under en vintertur från Duved i Jämtland över skalstugan till norska kusten. Därifrån återvände han "med ett frö till den kärlek, som sedan aldrig släppt sitt grepp i min själ" men det är först åtta år snare blir trafikingenjören "fjällbiten för livet".

En marskväll 1908 kliver han av tåget i Kalixfors och skidar med samen Ellason som guide västerut över den frusna Kalixälven. Tre dagar senare når Pallin som första gäst den svenska turistföreningens nybyggda stuga vid Kebnekaise. Ensam, med en skidstav och ett par dåliga stegjärn, börjar han tidigt på morgonen den 29 mars arbeta sig upp för Kittelbäcken.

En högtidlig tystnad härskade i fjället, och ju högre jag kom, desto mer blev jag gripen av vildmarkens på en gång tryckande och berusande ensamhet.

När han når Kebnekaises sydtopp, några timmar senare, är han fullständigt utmattad. Hugo Nicolaus Pallin har skrivit in sig i den svenska alpinismens historia och genomfört den första, dokumenterade, vinterbestigningen någonsin av Sveriges högsta punkt.

Jag satte mig och insöp i långa drag en intensiv njutning [...] Lättare till sinnes kan ingen människa vara, fri från allt, högt över allt sattyg, ensam och oåtkomlig.

Det är bara den första av en lång rad förstabestigningar och fjällfärder. Inte bara det geografiska avståndet är stort mellan professor i Istanbul och fjällkarl i Lappland. Ingenjören som diskuterar politik på franska hemma vid köksbordet, är som förbytt när han kämpar genom snöstormen mot Teusejaurekåtan.

Jag kom att tänka på Stockholms bangårdsfråga! Med ens fingo fjällen ett annat ljus och en mera lockande skönhet. Gudar, vilka syner över denna salta natur med fjällväggar skymtande som järnvägståg genom de förbisusande snödimmorna! - Stockholms bangårdsfråga! - Fy för den lede, för småsintheten i städerna och alla dessa personliga begär, denna politiska boskapshandel, och detta arma detta, som aldrig får vara detta. Tacka vet jag fjällen med sin glans och möda, sina dråpslag och triumfer! Där är människan ensam med naturen. Den har inga biavsikter. Man blir som ett barn på nytt, ja nästan som ett djur. Men det är skönt för oss, vi åldrade européer, som blivit alltför mycket människor i vår extrema utveckling av människans enastående intellektuella ondska.

Lika splittrad som Pallin är mellan det moderna samhällsbyggandets och vildmarkens enkelhet är han kluven gentemot sina medmänniskor. Han är en mycket aktiv föreningsmänniska. Inom Svenska Fjällklubben är han en drivande kraft och en flitig skribent i klubbens årsboken Till Fjälls. Likaså i Svenska skidfrämjandets årsbok På Skidor. Tillsammans med direktör Gustaf Graf grundar han den mytomspunna och exklusiva sammanslutningen De Lappländska Fjällkarlarnas klubb 1920 och som ende svensk får han 1929 medlemskap i Alpine Club i London. Ändå återkommer han ständigt i sina texter till ensamhetens befrielse:

I hela landskapet är man ensam herre. Ingen dryghet eller övermaga pösighet, intet fjäsk eller skrän söka tilldraga sig en tvivelaktig uppmärksamhet. [...] Låt oss erkänna, att världen i vardagslag kan vara ganska ruskig, icke världen själv måhända, men våra medmänniskor. Här i Lappland är världen bättre.

Om samerna uttrycker sig Pallin ofta med respekt och uppskattning. Bland annat skriver han en hyllningsartikel till Nils Sarris 50-årsdag, Nikkaluoktas grundare och en mångårig fjällförare. Hos Pallin besparas läsaren svepande generaliseringar om lapparnas karaktär och temperament. Men han förmår inte se dem som hemmahörande i Lappland. Till skillnad från många av sina samtida tycks han fullständigt ointresserad av samernas traditionella kultur och näringsfång, fiske och rennäring. Att hans vildmark redan är ett befolkat och exploaterat kulturlandskap vill han inte se. Som när han under en färd längs Vistasdalen låter tankarna glida iväg och drömmer om "en republik i fjällen, hundra kvadratkilometer stor" ---

Hur stolt och trygg skulle icke den befolkning vara, som där växte upp! Bergsbons kraft skulle svälla i fjället hägn och dalens must. Ingen kunde göra honom friheten stridig! [...] En dal är som en värld av minnen, ett fjäll som en mans förkroppsligade framtidsdrömmar. När dessa två element i naturen förenas på ett sådant sätt som här i denna underdal, då skapa de tillsammans yttre styrka och inre kraft till den grad, att de kunna giva upphov till sådana kulturer, som en gång i forntiden föddes i Attikas dalar.

Det är inte lappynglingarna Anders Rikko och Esaisas Nia, som i tropisk värme rott honom upp genom Vistasdalens delta som är den republikens medborgare. De lapplandsfjäll som Pallin drömmer och älskar är historielösa, ett omänskligt landskap.

Pallins fantasifulla sätt att klä topografi i ord liknar inte någon annans, vare sig samtida eller nutida. Han drar sig inte för högstämda ord eller djärva liknelser. Sedd från Kebnekaises topp blir Kåtotjåkko tjugosju kilometer norrut "som en vacker flicka på balkongen i vår grannes hus"; Tuolpagorni blir "en vacker dopfunt"; Stora sjöfallets ensamhet "på en gång leende och bister, graciös och karlavulen, kringgärdad som den är av ödsliga och storslagna fjäll vilkas eleganta och himlastormande tinnar ohjälpligt vinna våra hjärtan"; Juobmotåkko bjuder fjällsyner "av en förhäxande skönhet och en vild beklämning". Akka har

en byggnad, som vore värdig en antikens tempel. Det påminner om en korintisk pelarhall, på vars blytak vita duvor leka. Detta fjäll med sina tjugo toppar är byggt med en fulländad arkitektonisk jämvikt. Stundom erinrar det om en gammal riddarborg, och man tänker på Pierrefond, stundom åter ger det föreställning om en hel stad av fjälltoppar, påminnande om en av de pittoreska småstäder, som bekläda campagnans tuffklippor.

Pallin är en motsägelsefull person. Med paradoxal självklarhet arbetar han för att locka fler turister att njuta fjällens ensamhet. Han är lika hemma och produktiv i storstad som i vildmark. I en artikel i På Skidor 1942, "Till bergsbestningens psykologi" förenar Pallin själv vildmarkens lockelser och det modernas föränderlighet:

Det gemensamma i alla positiva strävanden är och förblir viljan till rörelse. Denna drift till rörelse och förändring, som släpar oss med sig med eller mot vår vilja, och under vars kommando allt är inordnad, bör betraktas som fjällsportens djupast liggande drivkraft. [...] De djupa andetagens fullhet, förflyttningens omväxling, nyhetens behag, upptäckarhågen, rymdens och oändlighetens tjusning, utgöra tillsammans faktorer, vilka så uppenbart falla under den centrala urdriften till rörelse och förändring, att de med- eller omedvetet utgöra de bestämmande yttre och inre drivkrafterna till det stora flertalet fjällvänners intresse för bergsbestigning.

Som den ingenjör han är söker Pallin "objektiva förklaringar till fjällsportens verkliga dragningskraft". Huruvida det lyckas honom lämnas åt läsaren - kanske hjälper det oss åtminstone förstå varför en ingenjör från Gävle gång på gång återvänder till lapplandsfjällen och varför hans namn återfinns så ofta i bestigningslistorna.

---

För den som vill läsa mer av Pallin rekommenderas hans bok Kebnekaise - Färder och äventyr i Lappland som utkom på Bonniers 1927 och omfattar både nya och tidigare publicerade texter.

Pallin var även en mångårig skribent i Svenska Fjällklubbens årsskrift Till Fjälls och i Svenska Turistföreningens årsbok.

Ewa Hellström-Boström berättar ur ett mer renodlat klättringsperspektiv om Pallin i sin utmärkta bok Svensk klättring: Pionjärerna (Alpina Förlaget, 1997)