Sareks dimmor

1

Det sker gradvis, vÄrt intrÀde i Europas sista vildmark. Det Àr redan eftermiddag nÀr vi kliver av bussen i Kvikkjokk. En asfalterad vÀg drar genom byn. PÄ ryggen en allt för tung ryggsÀck. OcksÄ i Är har jag beslutat packa lÀtt. Jag sparar och snÄlar. VÀger och rÀknar. Sedan sista natten innan avfÀrd. NÄgra hekto godis ryms i sidofacket; Ett extra kamerabatteri kan nog komma till anvÀndning; En bok för höglÀsning; Ett par extra sockar kÀnns tryggt. Nu vÀger min ryggsÀck tjugotre och ett halvt kilo nÀr vi lÄnar vÄgen pÄ turiststationen. Kerstins precis fem kilo mindre. Packat Àr packat tÀnker vi och lastar över en proviantpÄse i Kerstins ryggsÀck.

BilvĂ€gen blir i tur och ordning parkeringsplats, traktorstig, vĂ€ltrampad kungsled. Fast led Ă€r kanske inte rĂ€tt ord. Det har regnat kraftigt under dagen och det Ă€r mer vattendrag Ă€n stig dĂ€r vi gĂ„r. Vattnet forsar över kĂ€ngorna. Än Ă€r de vĂ€l insmorda sĂ„ vi plaskar morskt framĂ„t.

Skogen mörk och trolsk, nÀr granen dominerar. StÄtligare nÀr tallen tar över och ibland bara hemtam nÀr fjÀllbjörken fÄr hÀrja fritt. Som alltid i början av vandringen underskattar vi avstÄnden. Vad vi trott vara sex avverkade kilometer tvingas vi revidera till tre. RyggsÀcken skaver och klÀmmer. Justerar om och om igen ryggsÀckens axelband. Det Àr som det ska pÄ fjÀllvandringens första dag.

Magen sÀger ifrÄn, och nere vid Unna Dåhtas strand Àter vi vÄr första middag. Med fantasi och en stor portion tÄlamod har Kerstin lagat, torkat och i plastpÄse förslutit vÄra middagar. Nu lagar hon kycklinggryta med ris medan jag ser mig om efter tÀltplatser. Maten smakar förtrÀffligt men med tÀltet Àr det vÀrre stÀllt. Skogen Àr snÄrig, glÀntorna sluttar bÄde hit och dit. StÀrkta av maten och mÄnader av uppdÀmnd vandringslust beslutar vi fortsÀtta ytterligare en bit.

En duglig tÀltplats dröjer nÄgon kilometer. Det Àr blött, stenigt eller snÄrigt. Ofta allt ihop samtidigt. Under en gammal gran, dÀr Unna Dåhta möter Stuor Dåhta, finner vi en till slut hyfsat plan öppning i skogen. Med ryggen mot den kÄdiga stammen njuter vi varm choklad innan vi kryper ner i sovsÀckarna. DÀr Àr det varmt, men luften kring nÀsan Àr kylig.

2

LÄng och lat blir vÄr första morgon. Kaffet ska kokas, gröten ska Àtas och kropparna mjukas upp. FÄglarna dÀremot tycks inte unna sig nÄgon vila. De flyger fram och Äter över vÄrt frukostbord i den tÀta skogen. Jag blÀddrar i fÄgelboken och försöker skilja lövsÄngare frÄn bergfink. NÄgon stor ornitolog Àr jag Ànnu inte.

Över tolv Ă€r klockan nĂ€r vi börjar gĂ„. VĂ€nligt men bestĂ€mt klĂ€ttrar stigen uppĂ„t. Fort gĂ„r det inte för oss. Stegen Ă€r tunga och blommorna mĂ„nga sĂ„ visst lockas vi ofta stanna för att blĂ€ddra i floran. BarrtrĂ€den blir fĂ€rre, björkarna fler och pĂ„ nĂ„gon timme har vi för gott lĂ€mnat gran och tall bakom oss. Enahanda blir det Ă€ndĂ„ inte. Hedbjörkskog, med marken vit av ekorrbĂ€r och fĂ€rgsprakande Ă€ngsbjörkskog avlöser varandra.

Även skogen har en Ă€nde. Först en kall vind förbi. Ljuset bryter igenom. Trevande kommer utsikten. HĂ€r breder myren ut sig i gulbruna, lĂ„ngstrĂ€kta vĂ„gor. Bortom myren reser sig PĂ„rek.

I skogen har vandringen fart men saknar riktning. Norr och söder kan göra det samma nÀr det Àr björk vart Àn man vÀnder huvudet. HÀr pÄ myren gÀller det omvÀnda. Blicken Àr stadigt fÀst i fjÀrran. MÄlet Àr tydligt och riktningen given. Men stegen obetydliga. Förloras i mÀngden.

Vinden som ligger pĂ„ frĂ„n vĂ€ster fĂ„r fritt spelrum. Kyler och drar upp huvan. I lĂ€ bakom ett videsnĂ„r Ă€ter vi lunch. Mot Kerstins hemlagade kan de inte hĂ€vda sig, men med ett ordentligt lager riven ost smakar Ă€ven mina Tortellini förtrĂ€ffligt. FramĂ„t ser vi Ă„terstoden av dagens vandring. Över myrarna, upp över PĂ„reks breda sluttning till passet vid Stuor JierttĂĄ. DĂ€r uppe ligger mörka moln, fĂ„ngas i vinden, blĂ„ser bort och ersĂ€tts av nya. Kallt ser det ut.

HĂ€r nere i lĂ€, med ansiktet mot solen, har vi det varmt och behagligt. Njuter vĂ„rt kaffe, tĂ€nder en pipa och blĂ€ddrar i floran. NĂ€r vi reser oss för att fortsĂ€tta river snĂ„lblĂ„sten i Ă„ter kinderna. Tack och lov Ă€r myrarna vĂ€lspĂ„ngade och snart Ă€r vi Ă„ter bland björkarna. Följer en stig, förlorar den och finner en annan. Den lockar oss allt för lĂ„ngt Ă„t vĂ€ster. Tvingas inse vĂ„rt misstag och viker av in i bland den tjuriga björkskogen. Öster om vistet vĂ€xer ofantliga videbĂ€lten. De vĂ€rsta undgĂ„r vi men det blir en seg och trĂ„kig vandring. Trötta och hungriga ger vi upp – passet fĂ„r vĂ€nta till morgondagen. Vi slĂ€nger av oss ryggsĂ€ckarna bland tusentals gula blommor. Rosenrot, smörboll och kvanne glöder i kvĂ€llsljuset. I en liten bĂ€ck tvĂ€ttar jag av mig i det kalla vattnet. Huttrande reser jag tĂ€ltet. FortsĂ€tter huttra nĂ€r jag Ă€ter middag. Inte förrĂ€n jag ligger i sovsĂ€cken med en liten vĂ€rmande whiskey kommer vĂ€rmen tillbaka.

4

Lika kallt som det var nĂ€r vi la oss Ă€r det varmt nĂ€r vi stiger upp. Jag somnade i ullunderstĂ€ll och vaknar svettig i strĂ„lande sol. Att man aldrig lĂ€r sig. Ute Ă€r himlen klar och luften stilla. Vandringens första lĂ€mmel gör oss sĂ€llskap vid frukostgröten. Medan jag Ă€ter ser jag söderut, över landskapet som fört oss hit. Nedanför mig ser jag sjöarna vi passerat. I sydvĂ€st DarregĂĄjsses förvĂ„nansvĂ€rt dramatiska toppar. Mot öster ramas Favnojavve och den karaktĂ€ristiska HuornĂĄsj vackert in av GĂĄllakvĂĄrre och Unna JierttĂĄ. Mellan dem blĂ€nker GĂĄllakjĂĄvrre i solen. Visst Ă€r det vackert – men visuellt platt. Frustrerande svĂ„rt har det varit att fotografera. SnĂ„rig skog lyckas mig sĂ€llan pĂ„ bild. Sedan PĂ„reks tröstlöst breda sydsluttning. Först bara förgrund, sedan bara fond. Platt vilket som. Jag kastar en blick pĂ„ kartan och lĂ€ngtar framĂ„t, mot den topografiska tĂ€thet kartan lovar pĂ„ andra sidan passet.

Trots motlut Ă€r det med lĂ€tta steg vi börjar röra oss. VidesnĂ„ren krymper, tunnas ut och försvinner. GrĂ€set byts mot sten och mossa. Uppe pĂ„ platĂ„n hĂ€lsar vi glatt vĂ€nnen Isranunkel. OĂ€ndligt sakta vĂ€xer nĂ€sta dalgĂ„ng fram. En dryg kilometer fĂ„r vi vandra med endast GĂ„doktjĂ„hkkĂ„s toppkam som pĂ„minnelse om vad som vĂ€ntar. Sedan hĂ€nder allt mycket hastigt. SkĂĄjdetjĂ„hkkĂ„ tittar fram. Snart ocksĂ„ glaciĂ€ren vid GĂ„dokgaskatjĂ„hkkĂ„. I öster breder IvarlĂĄhko ut sig. Marken faller undan under fötterna. I en rasande fart tar vi oss ner för sluttningen. SkrĂ€mmer upp nĂ„gra ripor i farten. Sitter sedan vi med trötta knĂ€n och glada miner nere vid GĂ„dokjĂ„hkĂ„. Ӏntligen”, sĂ€ger vi i mun pĂ„ varandra. Nu kĂ€nner vi igen det Sarek vi lĂ€rde Ă€lska förra Ă„ret. Solen skiner och glittrar i den strida jokken. HĂ€r nere Ă€r dalen grön och runt oss höga, svarta toppar. Vi unnar oss en ordentlig paus, tvĂ€ttar klĂ€der dricker kaffe, och ser en labb slĂ„ sig ner pĂ„ andra sidan jokken.

Under den korta aluminiumbron forsar jokken vit, djupt utskuren i en ravin och i öster ryttlar en fjÀllvrÄk som för att poÀngtera dramatiken. Stigen tunnas ut och försvinner och snart fÄr fötterna styra sig sjÀlva över mjuk hedmark.

BĂ„rddejiegnja dominerar blickfĂ„nget. Solen blĂ€ndar. BlĂ€ndar dubbelt nĂ€r den speglas i den blanka isen. Landskapet böljar svagt och panoramat Ă€ndras stĂ€ndigt. LĂ„ngt inne i JiegnavĂĄgge ser vi Unna Stuollo som en yxegg. SkĂĄjdetjĂ„hkkĂ„s södra förtopp Ă€r visserligen inte hög men brant som en vĂ€gg. Vi rundar den och viker av in i SkĂĄjdetjĂ„gĂ„sj (ej namngiven pĂ„ kartan). Även den dalen ger vid mynningen ett grönt intryck, inte alls den stendal jag förestĂ€llt mig. SkĂĄjdejĂ„gĂ„sj övertvĂ€rar vi utan problem vid tillflödet frĂ„n LullihavĂĄgge och slĂ„r lĂ€ger bland nĂ„gra smĂ„ gruskullarna. HĂ€r finns gott om fina tĂ€ltplatser. Bortom de smĂ„ kullarna reser sig GaskatjĂ„hkkĂ„s majestĂ€tiska siluett svart, djĂ€rv och pyramidal.

Efter en middag av potatis med viltskav, promenerar vi upp till LullihatjÄrros glaciÀr. Den Àrrade isen faller ner i den gröna sjön. Runt oss svart sten. PÄ kartan Àr den en liten flÀck men hÀr i verkligheten Àr det bÄde dramatiskt och storslaget. Kerstin stannar nere vid sjön medan jag fortsÀtter upp över de stora blocken sydost om glaciÀren. Högt uppe bland klipporna skrÀmmer jag upp en liten snösparv. Stannar, följer den med blicken och blir rÀdd sjÀlv. Det finns nÄgot mycket ogÀstvÀnligt hos glaciÀrer, i synnerhet nÀr de betraktas stÄende pÄ vingliga stenar. FÄ naturfenomen har en sÄ pÄtaglig inverkan pÄ mitt förstÄnd. Det gÄr fort, kanske oansvarigt fort, nerÄt innan jag lÀttad gör Kerstin sÀllskap nere vid sjön.

5

Kerstin brukar sÀga att hon stammar ur en slÀkt av dalkrypare. OcksÄ jag följer hellre höjdkurvor Àn korsar dem. I dag ska vi ÀndÄ ge oss pÄ att bestiga Alep Stuollo. En ordentlig frukost och sÄ ger vi oss av norrut, in i Gaskavågge. Det sluttar svagt uppför och marken Àr stenig men lÀttvandrad. Framför oss en klarblÄ himmel, bakom oss ett kompakt, om Àn inte mörkt molntÀcke. Vid passpunkten viker vi av mot sjön 1440 uppför en bÄde brant och stenig sluttning. Ibland mÄste vi ta hÀnderna till hjÀlp nÀr vi stretar upp bland blocken men vi nÄr sjön utan missöden och med gott humör. I söder störtar GasskatjÄhkkÄ svart ner i sjön, i norr en brant sluttning upp mot toppen pÄ Alep Stuollo. I det gröna vattnet flyter stora, blÀndvita, isflak.

Vid den skönt ogĂ€stvĂ€nliga sjön Ă€ter vi vĂ„r lunch innan vi fortsĂ€tter uppĂ„t. Vi följer en grusrygg, klĂ€ttrar över större block, hittar mossbelupna flĂ€ckar dĂ€r det Ă€r lĂ€ttare att gĂ„. Plötsligt försvinner marken framför mina fötter. Alep Stuollos vĂ€stsida stupar brant ner mot LullihavĂĄgge. En halv kilometer lĂ€ngre ner rinner en jokken som en hĂ„rfin linje genom den steniga dalen. Vi har nĂ„tt toppkammen. Utsikten vĂ€sterut tar andan ur mig. Med försiktiga steg följer vi kammen söderut mot den rösade toppen. VĂ€l dĂ€r inser vi vĂ„rt misstag – det Ă€r inte toppen vi bestigit. Den ligger nĂ„gra hundra meter lĂ€ngre norrut och Ă€r ett tjugotal meter högre Ă€n förtoppen vi slagit oss ner pĂ„. I fjĂ€llen ska man inte vara smĂ„sint, tĂ€nker vi, och sitter kvar dĂ€r vi Ă€r. Vi turas om att posera pĂ„ toppen, jag fotograferar panoramor pĂ„ bĂ„de höjden och tvĂ€ren. Äter vĂ€lförtjĂ€nta chokladrutor och försöker fĂ„ karta och verklighet bli sams.

Redan under uppstigningen fĂ„ngades vĂ„ra blickar av ett sĂ€rartat fjĂ€ll i nordnordost. Det tycks resa sig ett huvud högre Ă€n resten av Sarek och dess sidor stupar tvĂ€rt. PĂ„ kartan kĂ€nner vi igen det som Bierikbakte. Resten av Ähbarmassivet Ă€r ocksĂ„ framtrĂ€dande och ger ett vasst och tvĂ€rt intryck. Till vĂ€nster syns Sarekmassivet med TjĂ„gnĂ„risjiegna som mest framtrĂ€dande element. Till Lulihalahko Ă€mnar vi oss imorgon men redan idag fĂ„r vi storslagen överblick. Sjöarna glittrar i solen och platĂ„n tycks vĂ€lkomnande. HĂ€r och var syns gröna fĂ€lt som borde göra goda tĂ€ltplatser. I söder avgrĂ€nsas utsikten av GaskatjĂ„hkkĂ„. PĂ„ nĂ€rmare hĂ„ll syns Unna Stuollos och Lulep Stuollos kammar i intressanta kompositioner.

Alpinister mĂ„ fnysa Ă„t vĂ„r ”bestigning”. För mig Ă€r det en av de starkaste upplevelser jag haft i fjĂ€llvĂ€rlden. Nya möjligheter skymtar. HĂ€r uppe kastas perspektivet om. Rör man sig dĂ€r nere i dalgĂ„ngarna blir fjĂ€llen snarast ett tomrum, en inramning kring trĂ„nga, vida, gröna eller grĂ„ dalar. HĂ€r uppifrĂ„n byter förgrund och bakgrund plats. Nu Ă€r det topparna, ryggarna, massivet som dominerar och dalarna blott den luft som behövs för att de ska framtrĂ€da. Nöjda börjar vi nedstigningen.

6

Bryter tÀltet i jÀmnmulet vÀder och vandrar in i Lullihavågge. Block och snö gör dalen svÄrframkomlig. Stannar vid passpunkten för att med kartan reda ut vad vi ser i dalens mynning. "Men du", sÀger Kerstin och sÀtter fingret pÄ en liten tvÀrdal. Visst ligger de bruna höjdkurvorna tÀtt, men kanske inte ogörligt tÀtt. Lullihavågge har vi hur som helst redan fÄtt nog av. VÀrt ett försök, enas vi om. Vi fortsÀtter norrut, hÄller högt för att inte förlora höjd.

Dalsidan Àr brant och hÀr och var ligger stenarna mycket löst. Stora block som tycks sÀkra som urberget ger vika dÀr vi gÄr. Vi skrÄar under nÀsan som markerar tvÀrdalens utlopp, fortsÀtter uppÄt, klÀttrar fast, gÄr ner och tar ett nytt tag. För varje höjdmeter blir det brantare och stenare lösare. Femtio meter frÄn krönet sÀger Kerstin stopp och jag Àr böjd att hÄlla med. Klokt eller onödigt försiktigt? Kanske bÄde och. NÀr vi börjar retrÀtten nerÄt Àr plötsligt allt i rörelse. Grus som rutschar, stenar som studsar ner för slutningen och vi tvÄ vandrare som hasar nerÄt. Vi nÄr ett snöfÀlt. Det Àr lika brant och halt men Ätminstone mjukt. AndfÄdda, med skakiga ben, stannar vi nÄgra minuter i dalens botten innan vi fortsÀtter nerÄt Lullihavågge. Vad som tagit oss timmar att komma upp för tar oss en kvart att rutscha ner för. Vissa genvÀgar Àr faktiskt senvÀgar.

Vi Ă€ter en sen lunch med nĂ„gra nyfikna renar till bordsgrannar. Torkat renkött, tortellini och en ordentlig dos starkt kaffe Ă„terstĂ€ller krafterna och snart skrĂ„ar vi in i NoajdevĂĄgge. Den gröna dalen kĂ€nns som en vĂ€lsignelse efter LullihavĂĄgges rasbranter. Komna halvvĂ€gs upp i dalen vadar vi NoajdejĂ„gĂ„sj. Än frodigare Ă€r dalens norra sida.

HÀr vÀxer grÀset högt mellan smörboll och smörblomma. I luften ligger ett fint duggregn som förstÀrker doften av kvanne. En timme fÄr vi vandra bekymmerslöst. Sen blir duggregnet plötsligt dimma. Sikten pÄ sin höjd tio meter. Allt vi ser Àr vit dimma, grönt grÀs och gula blommor. NÄgonstans nere till vÀnster hör vi jokken forsa. I dalen kan vi inte gÄ vilse men nÀr vi kliver upp pÄ platÄn blir orienteringen ett allvarligt problem.

RÀdda att förlora varandra i dimman hÄller vi oss tÀtt ihop. Att bedöma avstÄnd Àr omöjligt. Med kompassen gÄr vi först i sydvÀstlig riktning, Àndrar oss till sydlig för att till sist gÄ rakt mot sydöst för att komma tillbaka till NoajdejÄgÄsj. Efter vad som tycks som en evighetsvandring nÄr vi ocksÄ rinnande vatten. Hoppas det Àr rÀtt jokk. Vi följer det uppströms till en sjöstrand dÀr vi slÄr lÀger. Kerstin lagar en ordentlig middag medan jag reser tÀltet bland stenarna. GÄr man fyrtio meter frÄn tÀltet har det fullstÀndigt försvunnit i dimman.

Denna första dag av dimma klagar vi inte. Även ovĂ€der har sina skönhetsvĂ€rden, som Svante Lundgren sa. Lika storslaget som gĂ„rdagens milsvida utsikt frĂ„n Alep Stuollos topp Ă€r det att vandra genom detta platta landskap fullstĂ€ndigt berövad utsikt. LuohttolĂĄhko blir i dimman om möjligt Ă€n mer enahanda, platt och ofantlig.

Under natten blĂ„ser det upp. Jag Ă€r glad, dĂ€r jag ligger i min varma sovsĂ€ck, för stenarna jag lagt runt tĂ€ltet. Ligger och hör regnet piska mot den tunna tĂ€ltvĂ€ven och en tanke gĂ„r genom huvudet – om det börjar Ă„ska? VĂ„rt lilla tĂ€lt utgör sĂ€kert den högsta punkten inom flera kvadratkilometer. I huvudet konstruerar jag en Ă„skledare av vandringsstavar innan tröttheten övermannar mig.

7

Vid sextiden regnar det fortfarande, men dimman har lĂ€ttat nĂ„got. BlĂ„st bort. Ur NoajdevĂĄgge kokar det. Stora dimmtussar bolmar upp, fĂ„ngas av vinden och driver ivĂ€g över slĂ€tten. Vid tiotiden kliver vi ur sovsĂ€ckarna i ett kort uppehĂ„ll, men innan vi hunnit koka gröt och kaffe Ă€r regnet tillbaka. Äter frukost i tĂ€ltet och vĂ€ntar pĂ„ uppehĂ„ll. Vid ettiden fĂ„r vi nog och river tĂ€ltet trots regnet. Dimman ligger Ă„ter tĂ€t nĂ€r vi börjar vandra. Vi gĂ„r pĂ„ kompass mot RyggĂ„sberget. Tar kurs mot en sten femtio meter bort, börjar gĂ„, förlorar stenen bland tusentals andra stenar, stannar, tar ny kurs och fortsĂ€tter gĂ„. Om och om igen. Det Ă€r ett landskap utan utropstecken vi rör oss genom. Allt Ă€r grĂ„tt. Över och runt oss dimma, under oss grĂ„ stenar. NĂ„gra en nyans ljusare, andra mörkare. Alla hala. NĂ„gra runda, andra fyrkantiga.

Jag börjar tvivla pÄ mig sjÀlv. Vilken Ànde av kompassnÄlen var det egentligen som pekade mot söder? Ser inte den dÀr stenen bekant ut? Har vi börjat gÄ i cirklar? PÄ nÄgot sÀtt mÄste vi fÄtt det rÀtt för tids nog nÄr vi LuohttojÄhkkÄs ravin. PÄ andra sidan vÀntar en mindre stenigt men i gengÀlld blötare mark. Vi fÄr hÄlla högt pÄ bergssidan för att kringgÄ sönderregnade snöfÀlt.

Det börjar som ett avlÀgset muller. VÀxer till ett dÄnande innan vi förvÄnande stÄr vid en skummande jokk. Jag kan inte minnas att kartan visat nÄgot vatten hÀr. Tar upp den igen och fÄr titta noga innan jag faktiskt hittar den. Ett obetydligt tunt, streckat blÄtt streck frÄn Svenonius glaciÀr. Regnvatten frÄn isen mÄste ha fÄtt den att svÀlla över alla bredder. Att försöka vada kommer inte pÄ frÄga. Vi gör det enda möjliga, följer den uppÄt mot sin kÀlla. NÄgra hundra meter uppströms finner vi ocksÄ nÄgra snöbryggor. StÄr dÀr och tittar, försöker bedöma riskerna. En av dem tycks Ätminstone för vÄra oerfarna ögon stabil. Det fÄr bÀra eller brista. Kerstin kryper över först och snart stÄr vi bÄda lÀttade pÄ andra sidan.

NÀsta avvatning frÄn Svenonius passerar vi just under glaciÀren. Den bÀbisblÄ isen hÀnger över svarta klippor och nedanför har ett deltaliknande landskap bildats. Det börjar bli sent. Trötta och tungsinta slÄr vi lÀger. Landskapet Àr kargt, tÀltplatserna fÄ och, vinden kraftig. FrÄn passpunkten vÀller dimman in över dalen. Sikten varierar frÄn mil till meter pÄ nÄgra sekunder. Jag har det ruskigt, men kameran fÄr det vackert nÀr fullmÄnen skymtar över TsÀhkkoks nordostkam. Fram emot lÀggdags tilltar blÄsten. "Femton sekundmeter", gissar jag och Kerstin nickar instÀmmande. Ordentligt med sten pÄ tÀltpinnarna, sÄ ska vi nog klara den hÀr natten ocksÄ.

8

NÀr vi vaknar vid tiotiden har dimman lÀttat nÄgot. I öster skymtar PÄrtemassivet men över passet i vÀster ligger dimman fortfarande tÀt. Bryter upp och ger oss in bland molnen. Det Àr stenigt och kÀmpigt. Dimman letar sig in överallt. Humöret Àr tjockt, vitt och luddigt. SovsÀcken Àr fuktig, KÀngorna blöta och stenarna hala. Brant sluttar marken efter passet. Tröttsamt för knÀna, men sÀg det onda som inte för nÄgot gott med sig - Snart har vi kommit under dimman. NÄgra meter ovanför oss ligger molntÀcket som ett tak. PÄ andra sidan Sarvesvågge syns solen leka pÄ fjÀllsluttningarna. Den förbannade dimman Àr över för den hÀr gÄngen.

För varje steg norrut klarnar himlen och nÀr vi stÄr och blickar ut över Sarvesvågges meanderslingor Àr himlen obrutet blÄ. Trots bÀttre vÀder Àr det fortfarande en kÀmpig vandring. Vi rör oss pÄ skrÄ över blockmark. Ideligen hejdas vÄr framfart av smÄ, men djupa raviner. Nere i Sarvesvågge syns marken lockande mjuk och platt. GrÀset Àr alltid grönare pÄ andra sidan dalen. Först nÀr vi rundar TjÄgnÄristjÄhkkÄ blir marken lÀttgÄngen. Vid TjÄgnÄrisvåråsj vandrar vi Äter över grÀs. Humöret stiger i takt med att marken planar ut. Nedanför oss glittrar TjÄgnÄrisjåvråsj och Skiejåkjåvråsj i solen som en hÀgring.

Varje fjĂ€llvandring har ett paradis. I Ă„r Ă€r vĂ„rt hĂ€r vid NjotsovĂĄgges början. Med lĂ€tta steg gĂ„r vi ner till sjöarna. VĂ€nder vĂ„ra fuktiga ryggsĂ€ckar upp och ner och lĂ„ter packningen torka i solen, kastar av oss klĂ€derna och gĂ„r i pĂ„ den fina sandstranden. Vattnet Ă€r kristallklart – och iskallt. En snabb hĂ„rtvĂ€tt och jag stĂ„r huttrande pĂ„ stranden. Solen skiner och snart Ă€r vĂ€rmen tillbaka.

”Det Ă€r skönt att fĂ„ slappna av lite”, sĂ€ger Kerstin och det har hon rĂ€tt i. NĂ„gra dödsföraktande Ă€ventyr har vi inte upplevt. Men det tar pĂ„ krafterna att, som vi de senaste dagarna, noggrant vĂ€lja var fötterna ska ner för att inte slinta, med kompassen treva sig fram i obefintlig sikt, stadga tĂ€ltet med sten för att klara nattens storm. Att vi förtjĂ€nar mjukt grĂ€s och solsken Ă€r vi ense om. Efter maten tar vi en kort promenad till NjotsovĂĄgges mynning. Den djupa dalen pĂ„minner om Norges fjordar. VĂĄssjĂĄbĂĄktes nordostvĂ€gg Ă€r en mörk massiv vĂ€gg nĂ€r vi slĂ„r lĂ€ger. Med solnedgĂ„ngen blir den först skirt gul av slĂ€pljuset, sedan röd för att till sist bli grĂ„blĂ„ mot en rosa österhimmel. Ett varmt kvĂ€llsljus sveper in det böljande landskapet. PĂ„ Ă„sen som skiljer de tvĂ„ sjöarna Ă„t vandrar nĂ„gra renar förbi i siluett. I vĂ€ster skymtar Padjelanta och ÁlĂĄtjĂ„hkkĂ„ bortom en glittrande sjö. PĂ„ sjön simmar fyra alfĂ„glar i stora cirklar. I skymningen vaknar smĂ„fisken och sprider ett duggregn av vak över vattenspegeln.

9

LÄngt efter midnatt kryper vi ner i sovsÀckarna. Jag somnar snart men sover oroligt. Om det Àr paradiset vi har utanför tÀltet Àr det rena skÀrselden dÀr inne. NÀr jag kliver upp skiner solen men luften Àr fortfarande kylig och det flÀktar behagligt. Våssjåbåkte visar sig i ytterligare ett nytt ljus nÀr morgonsolen fÄr bergvÀggen att skimra som silver.

Dagen börjar med en backe upp för Skiejåkvåråsj men sedan gÄr förmiddagen pÄ platten. Det hindrar inte att det blir svettigt. Solen steker oss dÀr vi vandrar genom den smÄkuperade grÀsmarken. NÀrmare Tarraluopalstugorna avlöser hedmark för att vid VåssjågÄhpe slutligen övergÄ i videsÄr. Sankmark och vide avlöser varandra och vi kastar lÀngtansfulla blickar upp mot sluttningen dÀr det grÄgröna videt lyser med sin frÄnvaro.

NÀr vi slÄr oss ner för lunch vid VåssjåjÄhkÄ skiner fortfarande solen. Men sÀg den lycka som varar. NÀr vi Àtit fÀrdigt blÄser det upp samtidigt som solen gÄr i moln. Av högsommarvÀrm blir snÄlblÄst pÄ nÄgra minuter. Vi bryter snart upp och följer Padjelantaleden nÄgon kilometer innan vi pÄbörjar en ovÀntat tung uppstigning mot Nuortap GårrånistjÄhkkÄ. Det krÀvs inte mÄnga kilometer pÄ platt mark för att förlora respekt för kartans höjdkurvor. Vi pustar och stönar genom videsnÄren pÄ sluttningen. Ideliga pauser för att hÀmta andan. VÀl uppe friskar vinden pÄ och kyler behagligt. Framför oss breder ett vackert böljande landskap ut sig. NÄgra hundra meter bort ligger tre smÄ sjöarna. Bortom dem tycks Fierro som en mÀktig vÀgg och hela Padjelanta ser förvÄnansvÀrt kuperat ut. Framför oss ett myller av grÀsklÀdda bulliga kullar och fjÀll.

VÀdret fortsÀtter att försÀmras och dagens sista kilometer vandrar vi i regn. Vid Bajep Buojdes bortre Ànda slÄr vi lÀger. Under spridda skurar lagar vi mat och njuter av en fÀrgsprakande solnedgÄng bortom Kierkevare.

10

Dagen börjar i regn, storm och dimma, skitvÀder och kraftig vÀstlig vind. Blir sedan vÀrre. Av den storslagna utsikten mot Kierkevare finns intet kvar i dimman. I protest beslutar vi stanna kvar i tÀltet. Kerstin föresprÄkar hemfÀrd genom den mer skyddade Tarradalen medan jag fortfarande tror pÄ den genare vÀgen över Tarrakaise. Oavsett vilket inser vi att inte Àr i Kvikkjokk pÄ lördagskvÀllen, som vi tÀnkt oss, utan först nÄgon gÄng under söndagen. Vi lagar frukost i absiden och försöker lönlöst se det mysiga i situationen. SmÄÀter godis, röker min pipa, slumrar till för en stund. Vi lÀser kartan, drömmer oss bort till nÀsta Ärs vandring. Förnuft och statistik sÀger att Àven den vandringen kommer bjuda pÄ vÀder som idag men det Àr grönskande dalar och klarblÄ himmel vi planerar.

Regnet lĂ€ttar, dimman tĂ€tnar, vinden avtar och regnet kommer Ă„ter med dubbel kraft. FrĂ„n det ena till det andra men lika fullt samma skitvĂ€der. Vid femtiden Ă€r liggsĂ„ren farligt nĂ€ra och vi beslutar att bryta upp, trots vĂ€dret. I kompakt dimma följer vi Buojdes sydsida, ibland lĂ€ngs en antydd stig. NĂ€r vi lĂ€mnar sjön klarnar norra himmelshalvan plötsligt upp och solen flödar ner över den regnvĂ„ta sluttningen. Över sjöns utflöde syns tvĂ„ stolta regnbĂ„gar. En stor rovfĂ„gel lyfter ut över sjön bara nĂ„gra meter framför oss. SĂ„ vandrar vi i omvĂ€xlande sol och regn. OmvĂ€xlingen förnöjer och situationen har börjat kĂ€nnas riktigt hoppfull nĂ€r mina regnbyxor beslutar sluta samarbeta. Det förtrĂ€ffliga lĂ€ttviktsstĂ€llet frĂ„n danska försvaret lĂ€cker plötsligt som ett sĂ„ll. NĂ€r solen tittar fram drar jag av regnbyxorna för att om möjligt torka upp nĂ„got. PĂ„ nĂ„gra minuter har blĂ„ himmel Ă„ter slagit om i dimma och slagregn. Jag Ă€r inte lika snabb i tanken och regnbyxorna Ă„ker pĂ„ först nĂ€r jag definitivt Ă€r dyblöt. SĂ„ hĂ„ller det pĂ„ – sol, regn, dimma i en salig blandning. Men byxorna förblir blöta.

Trötta nĂ„r vi RuonasgĂ„rssa. Jokken kastar sig skummande ner för sluttningen. PĂ„ andra sidan skymtar grĂ€sflĂ€ckar och goda tĂ€ltplatser. ”Det blir vĂ€l att dra pĂ„ pĂ„sarna”, sĂ€ger Kerstin. Jag ser med skepsis pĂ„ det skummande vattnet och gĂ„r bĂ„de uppströms och nerströms efter ett lugnare vadstĂ€lle. Med oförĂ€ttat Ă€rende kommer jag tillbaka till Kerstin. Vattnet Ă€r inte djupt men tycks strömt. Nedanför vadet kastar sig vattnet ner i ett brusande vattenfall. StĂ€rkt av Kerstins optimism och inte lockad av en tĂ€ltnatt i stenskravlet pĂ„ hitsidan drar jag trots allt pĂ„ mig vadarpĂ„sarna. VĂ€l i vattnet gĂ„r det lĂ€ttare Ă€n jag befarat. Det Ă€r över midnatt nĂ€r vi reser tĂ€ltet och Ă€ter en snabb middag. Det Ă€r blött och surt, bĂ„de klĂ€der och humör.

Vi vaknar till vandringens sista dag i samma missmodiga vĂ€der. GrĂ„tt Ă„t alla hĂ„ll. Det tar emot att riva tĂ€ltat. Jag gĂ„r i understĂ€ll och regnbyxorna – byxorna Ă€r fortfarande blöta efter gĂ„rdagens Ă€ventyr. Snart slĂ€pper regnbyxorna in regnet. Jackan hĂ„ller överkroppen torr, men annars Ă€r det genomsurt. Försöker tĂ€nka positivt, ”blötare Ă€n sĂ„ hĂ€r kan jag inte bli”, men det Ă€r en fĂ„fĂ€ng förhoppning. Det finns alltid plats för ytterligare en regndroppe nĂ„gonstans innanför klĂ€derna. Kameran fĂ„r snĂ€llt stanna lĂ„ngt nere i ryggsĂ€cken. HĂ€nderna styvnar. Fördriver tiden med att försöka rĂ€kna ut om det Ă€r bĂ€st att gĂ„ med genomblöta vantar eller barhĂ€nt i blĂ„sten. Utan nĂ„got definitivt svar övergĂ„r jag till att rĂ€kna synonymer till skitvĂ€der. MĂ„nga kan jag, men ingen stark nog för denna vedervĂ€rdiga dag.

Det har nu regnat oavbrutet i dagar och marken Ă€r mĂ€ttad. SmĂ„ rĂ€nnilar blir forsande floder. KalfjĂ€ll blir vattenpölar som blir sjöar. Vatten överallt. KĂ€ngorna Ă€r inte blöta – de Ă€r vattenfyllda. NĂ€r jag gĂ„r silar vattnet mellan tĂ„rna. Jag stannar, vĂ€nder dem upp och ner och vrider ur nĂ„gon liter vatten ur sockarna. Om det kommer uppifrĂ„n eller nerifrĂ„n, utifrĂ„n eller inifrĂ„n kan göra det samma. Att laga lunch orkar vi inte tĂ€nka pĂ„. Att stanna och vila Ă€r ett kortvarigt nöje. StĂ„r man helt stilla kĂ€nner man först inte vĂ€tan men snart Ă€r den, nerkyld, tillbaka med förnyad kraft. Stannar trots allt och delar pĂ„ en ölkorv, smulorna i botten pĂ„ brödpĂ„sen och nĂ„gra sorgsna jordnötter. Det Ă€r vandringens sista dag. Nu vill vi bara fram, ut, bort. Försöker muntra upp oss med vad som vĂ€ntar pĂ„ stationen i Kvikkjokk – bastu, middag med vita dukar, nybakade kanelbullar. Men det bekrĂ€ftar snarast vad vi hĂ€r i regnet saknar: mat och vĂ€rme. Det Ă€r dagar som denna man önskar sig ett brutet ben och helikopterlift hem. HĂ€diskt, men Ă€ndĂ„.

Dagens första kilometer Àr steniga och vi rör oss mycket lÄngsamt framÄt. Det krÀvs koncentration för att inte halka. Det krÀvs viljestyrka för att inte lÀgga sig ner och invÀnta döden. NÀr marken börjar slutta ner i Vållevågge börjar mosspartier visa sig. För var kilometer bli marken mer lÀttgÄngen. Dimman, regnet och blÄsten Àr dock konstanta tills vi nÄr Vållevårre. Men hÀr upphör regnet, snart följt av dimman och blÄsten. Vandringens sista timmar gÄr vi Äter i sol. Bortom Gasskåjvo skimrar moln och massiv vackert.

Vi har siktat att ta sexbĂ„ten över GamajĂ„hkĂ„ men med sju kilometer kvar, hungertrötta ben och en timme tills bĂ„ten gĂ„r inser vi det hopplösa i företaget. Vi ringer Björn, som kör bĂ„ten, och han lovar köra en extratur halv Ă„tta. Oaktsamt har vi kommit allt för lĂ„ngt ner mot jokken och fortsĂ€tter en mödosam skrĂ„vandring allt för lĂ€nge. Till slut rycker vi upp oss, vĂ€nder 90 grader och ger oss upp för sluttningen tills vi hittar ett rös vid nĂ„got som till hĂ€lften Ă€r en led, till hĂ€lften ett vattendrag. Vattnet forsar fram över den vĂ€ltrampade stigen. Enligt kartan skall det hur som helst leda rakt till bĂ„tlĂ€nningen. Fort gĂ„r det inte för oss. Allt för mycket tid ödslade vi pĂ„ skrĂ„. Skamsna tvingas vi ringa Björn igen och skjuta upp extraturen. Han tar det hela med ro, rĂ„der oss att hĂ„lla oss till stigen för att slippa stormfĂ€llen i den branta och snĂ„riga skogen. Att vi förlĂ€ngt hans arbetsdag lĂ„tsas han inte om. ”Ta det nu lugnt och försiktigt”, sĂ€ger han bara, ”nĂ€r ni Ă€r trötta.” FrĂ„n prinskullen och kalfjĂ€llet blir det en tre kilometer lĂ„ng störtdykning genom en rik fjĂ€llskog. Vid skogsgrĂ€nsen hĂ€rskar som sig bör björken men snart tar barrskogen över. Mellan mörka stammar vĂ€xer en frodig örtvegetation.

Björn möter oss vid sin lilla röda prĂ€ststuga. Efter en slitig, kall och blöt dag ger han oss et varmt vĂ€lkomnande tillbaka till civilisationen. Innan vi sĂ€tter oss i bĂ„ten tar han sig tid att visa GamajĂ„hkĂ„ som stigit till vĂ„rflodens nivĂ„er av det myckna regnandet. Han visar oss rosenroten som vĂ€xer pĂ„ en klippa lĂ„ngt ute över det skummande vattnet, berĂ€ttar om silverbrytning och Kvikkjokks historia. NĂ€r vi till sist kliver i Björns lilla bĂ„t Ă€r klockan nĂ€rmare nio och dagens regnhelvete som bortspolat. Över till andra bĂ„tlĂ€nningen Ă€r det knappt femtio meter, men innan vi klivit iland har Björn kört en kilometerlĂ„ng omvĂ€g för att visa oss skillnaden pĂ„ GarmajĂ„hkĂ„s grumliga vatten och TarraĂ€tnos kristallklara. Han kör ett extra varv upp mot forsen för att ge mig tillfĂ€lle att ta nĂ„gra bilder men den dĂ„nande mĂ€ktigheten lyckas jag inte tillnĂ€rmelsevis fĂ„nga. NĂ€r vi skiljs Ă„t vid turiststationen kĂ€nns femtiolappen han vill ha betalt som en futtig ersĂ€ttning för vĂ„r försenade extratur och den fina introduktionen till Kvikkjokk.

PÄ stationen fÄr vi ett fyrbÀddsrum för oss sjÀlva, köpa öl trots att köket egentligen stÀngt och frossa i chips och ballerinakex. Torkrummet Àr redan fyllt, vi mÄste haft olycksbröder dÀr ute i regnet. Vi vrÀker ut vÄr blöta packning, spÀnner efter bÀsta förmÄga ut tÀlt och klÀder kors och tvÀrs genom rummet. Jag tvÀttar nödtorftigt sockar och understÀll innan jag nöjd somnar i en bekvÀm sÀng.

PÄ morgonen vÀntar frukostbuffé. Rostade smörgÄsar, hÄrdost och yoghurt smakar fantastiskt. Kvikkjokk lÀmnar vi med varma minnen, bÄde av Björn och den trevliga fjÀllstationen.